Så igår slutade jag det hemskaste jobbet jag någonsin jobbat på, känner mig så fri och så himla mycket gladare, känner mig så mycket starkare igen. Hade bara jobbat där i 1 månad och under 1 månads tid så har jag mått så otroligt dåligt, haft så otroligt ont i magen, blivit nertryckt, grinat flera gånger och känt mig så dålig pga att "chefen" behandlat mig och alla andra anställda med ingen respekt alls. Så nu är mardrömmen äntligen över. Visst, innan jag började jobba där så verkade det vara ett riktigt roligt jobb och allt såg så trevligt ut. Visst hade man hört rykten men jag tror ju aldrig på dom. Men jag tar tillbaka allt, precis allt. Allt var tvärtom för vad det såg ut att vara utifrån, den glada och roliga glasskisoken var ett vidrigt, nedtryckande ställe som fick mig att mår så otroligt dåligt. Har aldrig varit med om något värre jobb. Under en arbetsdag kunde du få så mycket skit så du bara ville grina, du fick alltid höra massa skitsnack om precis alla som jobbade där och vad dom hade gjort för fel eller för dåligt under sina arbetspass. Du kunde få hur mycket skäll som helst utan någon anledning, oftast var det för att du hade tjugokronan åt fel håll, gav kunden glass i själva mjukglassformen (alltså i hela struten och inte la allt på toppen bara) eller förmycket strössel.. eller något liknande. Jag kunde under ett arbetspass känna tårarna flera gånger och flera gånger efter jobbet bara velat grina. Tillomed några kunder frågade hur jag mådde eftersom dom la märket till att något var fel varje gång chefen sa något. Varje gång man kom dit var man glad och hade ett leende på läpparna, sen när det började närma sig stängning hade leendet försvunnit och man såg ingen  mening alls varför man varje gång plågar sig igenom en arbetsdag. Jag har även fått varit med om ett arbetspass från 09.00 till 19.00, utan att äta eller sitta. Bara stå, stå och sälja rämmar. Jag personligen tycker det är sjukt. Det finns säkert några som jobbar där som tycker att det jag skriver är mesigt och fjantigt. Men jag är en tjej som efter att ha blivit behandlat så otroligt dåligt som jag blev, säger ifrån, jag tänker inte ta skit, jag accepterar inte att bli behandlad så illa som han behandlar flickor. Igår efter att ha blivit behandlat som skit rent ut sagt så drog jag tidigare, han smsade några andra anställda efter jag gått och skrev "Amanda fick inte som hon ville, så hon gick hem", hur sant var det på en skala 1 till 10. Han hade bara hittat på det för att få lite "tröst" eller någon som skulle vara på hans sida, han ville bara att någon skulle säga "Ja Amanda är en idiot" eller något liknande. 

 

Sen har jag andra anledningar som också gör allt ännu sämre men kan tyvärr inte gå ut med det i bloggen. Efter allt som hänt under denna månad så insåg jag, varför ska jag hålla saker inom mig som han har gjort mot mig? Så jag tog modet och berättade precis allt för mamma och pappa, dom blev både arg och ledsen. Det ena ledde till det andra och eftersom jag inte kan göra mer än att sitta här och skita i allt för jag förstör för andra om jag gör något så får jag bara leva med att han får fortsätta såhär.. 

 

Men tack vare mina föräldrar och mina absolut bästa och närmsta vänner som faktiskt bryr sig så får vi se vart det hela leder. Men en sak är säker, jag tänker aldrig i hela mitt liv återvända till den där hemska glasskiosken, det störta misstaget jag någonsin gjort i hela mitt liv. 

 

Jag lever ett liv, ett liv där allt är som en bergodalbana. Ena dagen kan du vara lyckligare än någonsin och vill bara stoppa tiden, leva och att det alltid ska förbli så. Andra dagen kan du ha blivit så sårad så du inte vet vart du ska tavägen, du bara skakar och är rädd. Jag lever i lycka, jag lever i sorg, jag lever. Jag lever ett liv där jag alltid stället upp för personer, jag lägger ner tid och kraft på att få personer att må bra, jag bryr mig om personer och försöker alltid göra det rätta. Även fast det ibland inte syns, så försöker jag. Stunder jag gör dessa saker känns allt så helt bra, allt känns så rätt. Men sen finns det stunder då du själv blir sårad, då du inte förstår varför du blir sårad. Stunder då du börjar grina, du känner dig olycklig och det gör ont. Stunder då man inte förstår. Stunder då man bara vill försvinna. Stunder som får en att skrika, tycka händerna hårt mot huvudet för att gå bort smärta. Livet är full av överraskningar, hur lycklig du kan vara ena minuten är ingenting om hur sårad du kan vara andra. Man måste bara leva livet utan förväntningar, att aldrig ta något förgivet. Att förtalltid leva med att veta att det kan hända något hemskt någongång eller någon stund i livet men att man måste vara stark, stark så att man klara av det. Orka hålla upp sig själv, ställa upp för sig själv, ha kraft och tid att få sig själv att må bra. Men man måste även då tänka att det kommer komma en tid, då du kan le som aldrig förr, då du kommer vara lyckligast i världen och då är det kanske värt all den smärta som du går igenom i livet. Jag vet faktiskt inte varför jag skrev den här texten, men det kändes som jag fick ut allt som just nu sitter intryckt i mitt huvud. Ni kanske inte förstår den, men jag gör. 

Hemma igen. Igår hänge jag på stan tillsammans med lite folk, vi gick på balen och sedan åkte jag och Thyra till Lina och sedan vidare på jobb-middag. Vid 21.00 gick jag och mötte upp Johannes och Samuel och sedan träffade vi resten av folket, japp sen blev det bio. fast and furious 6, om jag inte minns fel. Riktigt bra. Idag har jag sprungit fram och tillbaka till frösön, gick även super jävla duper bra på mattenationella, dog en aning. Nu är jag hemma och äter chips, hej!

Två extremt snabba bilder, men har fått min jacka nu. Vilket jag tycker är jätte kul. Nu ska jag plugga och hjälpa Jonathan med maten. Pussar!