Jag lever ett liv, ett liv där allt är som en bergodalbana. Ena dagen kan du vara lyckligare än någonsin och vill bara stoppa tiden, leva och att det alltid ska förbli så. Andra dagen kan du ha blivit så sårad så du inte vet vart du ska tavägen, du bara skakar och är rädd. Jag lever i lycka, jag lever i sorg, jag lever. Jag lever ett liv där jag alltid stället upp för personer, jag lägger ner tid och kraft på att få personer att må bra, jag bryr mig om personer och försöker alltid göra det rätta. Även fast det ibland inte syns, så försöker jag. Stunder jag gör dessa saker känns allt så helt bra, allt känns så rätt. Men sen finns det stunder då du själv blir sårad, då du inte förstår varför du blir sårad. Stunder då du börjar grina, du känner dig olycklig och det gör ont. Stunder då man inte förstår. Stunder då man bara vill försvinna. Stunder som får en att skrika, tycka händerna hårt mot huvudet för att gå bort smärta. Livet är full av överraskningar, hur lycklig du kan vara ena minuten är ingenting om hur sårad du kan vara andra. Man måste bara leva livet utan förväntningar, att aldrig ta något förgivet. Att förtalltid leva med att veta att det kan hända något hemskt någongång eller någon stund i livet men att man måste vara stark, stark så att man klara av det. Orka hålla upp sig själv, ställa upp för sig själv, ha kraft och tid att få sig själv att må bra. Men man måste även då tänka att det kommer komma en tid, då du kan le som aldrig förr, då du kommer vara lyckligast i världen och då är det kanske värt all den smärta som du går igenom i livet. Jag vet faktiskt inte varför jag skrev den här texten, men det kändes som jag fick ut allt som just nu sitter intryckt i mitt huvud. Ni kanske inte förstår den, men jag gör.