Läste detta på en väns blogg och blev helt tagen:

''Det finns en särskild sorts dramatik första gången du blir kär i någon. Det är nytt, sprakande, skrämmande och alldeles dunkande färskt. Du vet inte var du ska göra av den där pirriga känslan som får din kropp att fysiskt skaka eftersom du tycker om honom så mycket så att du själv inte ens förstår. Du försöker tänka tillbaka på alla texter du läst, alla böcker och dikter som skulle förklara just precis denna känsla, men du kommer inte på en enda för just nu är känslorna i din kropp, kärleken som ligger där och gror, det enda relevanta. Plötsligt struntar du i om resten av världen varit kär, för du är kär nu och det gör att du vill gråta, skratta, vara knäpptyst, lyssna på hans andetag eller se in i hans levande ögon mest hela tiden. Det gör dig till en annan person, en bättre person. Den personen som konstant lyser, som konstant ler. Som drömmer sig bort mitt i konversationer med vänner, som somnar och vaknar med samma tanke fastetsad i hjärnan. Det är ni nu och det finns ingenting som är viktigare än det.

Tiden flyter ihop, det finns inga dagar, inga nätter eller tomma timmar längre. Allt är en rörig tidslinje av dunkande hjärtan och skakiga händer. Varma läppar som värmer kalla nästippar. Heta kyssar i bäckmörka klubbar. Kroppar som ligger ihopflätade under ett för litet täcke. Gråt som blandas ut med kärleksförklaringar, bråk som ingen vet hur de kom till och som försvinner lika snabbt. Resor långt bort eller inte alls långt bort, tysta morgnar och perfekta nätter. Paprikabitar formade till hjärtan på frallor och rykande färskt kaffe på sängkanten när ni firar ert datum.

Allting blir tydligare, det är som att hela din kropp, alla dina sinnen, du, blir mer levande. Färgerna du är omgiven av har skarpare kanter, allting har plötsligt en mening. Ditt liv har en mening och du undrar hur du någonsin kunde levt ett liv utan honom. Att du skulle göra allt, ja till och med lite mer än så, för att det aldrig ska sluta vara så här. Du förstår att det inte är en saga. Du förstår att det med störst sannolikhet nog kommer att ta slut någon gång, men det är inte i närheten av nu och du tänker att det faktiskt finns par som träffas när de är tonåringar som lever tills de är skrynkliga och varma och gråhåriga tillsammans. Att ni faktiskt kan vara ett av de paren och att det inte skulle förvåna dig om ni var det, så kära som ni är. Du inser inte ens att när  försvinner bort i en tankebana som till exempel denna, så slutar allting annat att upphöra. Du kanske sitter på tåget och läser morgontidningen när han istället dyker upp i huvudet och du väljer att tänka på honom. Du fastnar på en punkt vid fönstret och stirrar lugnt på den medan världen står stilla och små minnesklipp av er rullar inuti ditt skallben. Du ler till ibland, dina blinkningar är långsammare än vanligt. Du tänker att du lever nu. Att du inte alltid gjort det, innan överlevde du. Nu lever du. Fan vad du lever.

Men du har helt rätt om att det tar slut för det gör det efter några år, några månader och några dagar. Du vet egentligen exakt hur många år minuter dagar timmar ni var ni innan ni slutade att vara det. Men det är irrelevant. Du gråter dig till sömns i månader. Du skriver långa texter om hur du ska få honom tillbaka. Han träffar någon annan. Går vidare med sitt liv. Du försöker göra samma sak. Du intalar dig att du är redo för det, att ditt hjärta har läkt nu och att du kan gå vidare. Du kan börja känna något för någon annan nu och det gör ingenting, det är så livet fungerar. Du intalar dig att du förstår att livet är så här. Egentligen vägrar du förstå, du vill bryta mot reglerna. Du vill ha honom, bara honom för resten av ditt ynkliga lilla liv som du trodde så högt om. Att han är det enda som kan få det att kännas som det gjorde under alla de dagarna ni var varandras och att det inte gör något att han är kär i någon annan nu, han älskade ju dig en gång, då kan han älska dig igen. Du är ju älskvärd.

Men tiden går som den alltid gjort och varje dag gör det lite lite mindre ont än dagen innan. Du tar dig i kragen och inser att ni aldrig kommer bli tillsammans igen och att det, under omständigheterna, är helt okej. Att det är bra att han är lycklig med någon nu och att du kommer vara det också. Det är att växa upp och det är något som alla gör. Du fnyser åt dina tankar om att få tillbaka honom. Du sitter på samma tåg, du håller en likadan tidning, du stirrar på en liknande fläck. Men du ler inte till ibland och dina ögon är ledsna och alla minnesklipp som tränger sig ut genom barrikaderna i hjärnan försöker du trycka tillbaka. De betyder ingenting längre. Du tänker att det är okej att de inte gör det, att de har förbrukat sin plats i ditt liv och att det måste finnas plats för nya sådana senare. När någon ny 'han' kommer. Du biter dig i tungan. Du kommer inte gråta offentligt igen. Du tittar ned i tidningen igen och du läser om världens misär och du tänker att du åtminstone inte är ensam i din hjärtesorg, som ju faktiskt minskar, dag för dag, timme för timme.

Det går mer än ett år innan du ramlar in i en ny 'han' igen. Han fångar ditt intresse på något sätt och rätt som det är sitter du där och du säger till dig själv att du är kär igen. Han är kär i dig. Han är vacker. Han tycker att du är vacker. Ni blir ihop. Du tänker att du är lycklig nu.

Men det är inte samma sak. Det är fint, förstås, men det är inte samma sak. Den där dunkande pirriga färska känslan ekar i sin frånvaro. Du blir förtvivlad. Det var ju detta du gått och längtat efter, vad är det som händer i din bröstkorg? Du är övertygad om att det är något fel på dig, att det aldrig kommer kännas så igen och en obeskrivlig sorg infinner sig.
Han gör dig lycklig, han skämmer bort dig, han sover med dig och han kysser dig på halsen. Du är vuxen nu och du tänker att det är så här vuxen kärlek är. Lite tafatt, förväntad, enformig. Att det är okej eftersom livet går vidare. Du gråter i din ensamhet men det vet ju ingen om, så det du känner blir mindre sant eftersom det bara är i dig det känns så. Bara du som tänker det.

Det tar slut igen, du känner dig starkare denna gång. Du saknar honom, förstås. Men du dör inte, du överlever, med marginal till och med. Du försöker förstå vad som gjorde den stora skillnaden mellan han och den andra. Varför det inte kändes så sprakande fantastiskt som du förväntade dig. Var du ens kär i honom? Var han kanske bara fel person att bli tillsammans med? Nej. Antagligen inte. Du är smartare än så.

Och en natt sätter du dig upp i sängen. Du blinkar frenetiskt i mörkret och du har äntligen funnit den sista pusselbiten i denna förbannade gåta som spökat i din hjärna under så himla lång tid. Du förstår äntligen vad det är som gör att allting varit så skevt för dig, varför du inte kunde förstå dig på dina egna känslor eller förväntningar.

Du inser att den första kärleken är den mest underbara, naiva, oskyldiga, fantastiska och hjärtevärmande kärlek du någonsin kommer att känna. Att du säkert kommer att falla handlöst för en ny 'han' senare i livet igen och att det säkert har sin charm, men den första kärleken. Den är en egen kategori. Ett outforskat område där du kan vältra dig i konstanta endorfiner som forsar ur din hjärna rakt in i hjärtat. Att du inte vet hur man gör, det finns ingen manual, inga tidigare erfarenheter, inga tips eller förvarningar. Du kastar dig helhjärtat in i något med hjärta och själ för du vet inte bättre. Och du lever i den bubblan av fullkomlig uppslukande kärlek för att det är, på riktigt, det bästa du känt i hela ditt liv. Och att det, trots att det på många sätt är rätt sorgligt, är helt okej att du inte kan känna så i kärlek igen. Att det är en egen värld du kan minnas tillbaka till, med en person som hade hela ditt hjärta i sina händer, som formade dig till vad och vem du är idag, hur du hanterar kärlek och relationer i ditt liv nu. Någon som du alltid kommer att ha med dig, någon som känner dig utantill och som vet allt om dig. Som kan se på ditt ansiktsuttryck vad du tänker på. Han kommer inte finnas där som din kärlek, men som ett livsminne, som en livsvän och som du alltid kan se tillbaka på och le. Och för det, är du alltid tacksam.''